| Hej Björn! Ja så är det vardag igen och semestern är slut, det är Måndag morron igen och livet känns så tungt, som Povel Rammel påpekade i en sång. Jag har i alla fall inte lust att sjunga, det hade varit roligare att vara på Fröya en vecka till. Det var en sak som var tråkig, det var att en av oss i gänget måste lämna återbud sista dagen innan vi åkte. Han hade packat och allt var klart, men han blev sjuk, så han måste stanna hemma, vi led med honom, han hade sett fram mot den här resan. Nu till rapporten, vi åkte på Lördag morron klockan fem, och var uppe vid Titran Rorbuer ungefär tretton timmar senare. Vi kom in i en fin lägenhet med ett stort rum med kök på undre botten, och tre små sovrum på övervåningen, vi kunde gå från allrummet och köket, direkt ut på kajen och ner till båtarna, som var rejäla aluminiumbåtar på ungefär sex meter, vår hade en 40 hästars Mariner som det var rätt bra fart på. Vi var rätt trötta när vi packat upp så på kvällen så tog vi det lungt, med lite kortspel och ett par öl, och jag offrade mig för en grogg, då jag inte är någon ölhävare, jag blir tvärmätt efter en halv burk, sen ger jag upp. På Söndagen låg det en rätt frisk västvind på mot ön, vi packade upp våra grejor och satte oss i båten, det var bara ett par tre minuters färd ut genom sundet och ut på öppet hav. Men vi upptäckte ganska omgående att vi inte är några älskare av sjögång. Jag körde båten en bit ut, men när framändan grävde ned sig rätt rejält i sjön så saktade jag av från halv till kvartsfart, men det var fortfarande för fort så vi stannade när vi hade kommit ett par hundra meter utanför sundet, vi hade fisk på lodet så vi släppte ner pirkarna. Det blev min bror Ragnar som fick en liten Sej direkt, men sedan åkte vi hem igen , sjögången var obehaglig när vi fick sjön från sidan, så vi gav upp. Våra
grannar hade varit längre ut ett par timmar, men de gav upp på grund
av sjögången. På kvällen hade det lugnat av så pass
att vi åkte ut en sväng till. Det blev inte så mycket, småsejen
var på gång, men vi fick en och annan Lyr och Torsk. På Måndagen
var vi ute, det var rätt lugn sjö, men vinden hade vänt till nordlig
och vi hade lite lä, men vi fick inte så mycket fisk då heller,
Torsk o Lyr, på max ett till två kilo. Vi gick längre ut, men
vi är osäkra havsfiskare så vi gick aldrig ut tii den zon där
den grövre sjön var, det räckte för oss med att ligga mellan
fem hundra meter till en kilometer utanför ön. Ja sen blev vädret
som det brukar när vi är ute. Vi kom inte ut förrän på
Torsdagen på grund av sjögången, våra grannar ,även
de som bodde längre bort var ute hela tiden, men de sa att det var jobbigt,
enda trösten var att de inte fick några storfångster. Vi landkastade
och fick lite Lyr och Torsk, men så fort man fick något större
på så gick dom in i tången och man metade bort grejorna. Ja
så till den bästa av dagarna nämligen onsdagen. Då hade
vinden bedarrat en aning, det blev en julafton för de råa individer
jag hade med mig, inte minst för min bror, han var inte vittne till det som
hände, men han fick en grundlig redogörelse för händelseförloppet
av mina råa kompisar. Vi var tre ute i båten ,och hade fått
en del mindre fisk av samma slag som förut, när jag kände att något
hade fastnat på kroken. Men jag kände inga ryck eller rusningar utan
allt som hände var att det gick tungt. Vi upptäckte då att Börje,
vår oldtimer hade fått sin lina att gå in i min, och vi trodde
att det var därför som det gick så tungt. Men när "gubbstrutten"
eller Nitbörje, som vi andra kallar honom hade plockat bort sina grejor från
min rev, så gick det fortfarande tungt. När jag tittade ned i vattnet
efter min pirk så fick jag se en ljus skugga som såg ut som en klump,
det visade sig vara en Marulk, fy fan va ful den var.
När jag så försiktigt närmade mig med handen hände nåt som jag trodde var omöjligt, FISKJÄVELN kastade sig framåt och högg tag i alla mina fingrar, och inte nog med det, Den lille jävulen nöp sakta men säkert hårdare och hårdare. Vid det här laget så hade jag handen i luften med ulken hängandes i alla fingrarna. Det blev ett sridstjut när jag kände att alla mina fingrar blev till perforerade prinskorvar. Det blev att tvätta båten sedan, mitt blod fanns i hela den del av båten där jag satt, visserligen droppvis men i rätt stor mängd. Som om inte detta var nog så fick jag se mina kompisar(tror jag) skaka av skratt, det gjorde inte jag. Det var med en viss tillfredsställelse jag fick klämma till den saten i huvet med kvasten som stod utanför lägenheten, direkt när jag kom i land. Men jag tror att brorsan fick historien till livs fortare än min hämnd med kvasten. Det var en rätt jobbig tid efter det här, det vrål som jag hävde ur mig skulle ha räckt i vilken skräckfilm som helst, allt enligt mina medkännande kompisar, och att se deras flin om kvällarna var inte så kul. Värst var att FISKJÄVELN inte var stor, max ett till ett och ett halvt kilo, bäst var att de två skadeglada sadisterna inte hade kameran med sig, då hade det varit fullbordat. Vi var ut på Torsdagen också, på kvällen så fick vi vara med om ett liten huggperiod, brorsan fick en Sej på tre kilo, samt en lika dan Torsk. Jag fick en skaplig Lyr och lite lubb, men vi åkte in o fikade, rensade fisken,och ut igen ,men då var det heldött. På Fredagen så vart det inget då vi skulle packa och ut på en restaurang som avslutning. Vi hade ett bra boende, men en vecka är för kort tid när man mister dagar som "blåser bort". Fisket hade kunnat varit bättre, men vi hade i alla fall kul, förutom då ulken högg mig, då hade de andra kul på min bekostnad. Men jag får väl tillfälle att ge igen hoppas jag. Hälsningar Anders Bäck, Dala Husby. |
