Landfiske på Gasall
Vi möts av en spektakulär miljö när vi anländer till Gasall. Lodräta klippöar bildar en arkiepelag med trånga sund, laguner och vikar. Allt är uppbyggt av sten och sand och utgör ett kargt, men vackert landskap. Ramadan lägger till i en sandvik där vi snabbt plockar ihop utrustningen. För att komma till fiskeplatsen får vi vandra över ön till andra sidan. Synen är mäktig. På toppen möts vi av en hisnande utsikt. Bergsidan ned mot den väntande fiskeplatsen är närmast lodrät. Som bergsgetter klättrar vi efter viss möda ner och sprider ut oss på de utstickande klipporna. Stora håligheter och skrevor sticker in under berget. Perfekta gömställen för hungriga nilabborrar.

Fisket är till början trögt. Strömberg ser en mindre fisk som följer efter ända in till land där den avviker. Själv ser jag bara ett par hypersnabba tigerfiskar som blixtsnabbt vänder vid den vickande vobblern. Plötsligt hör jag ett plask som genast för tanken till att någon har fått sig ett ofrivilligt bad.

Men det var Jörgen som tappat en abborre som höll på att skrämma livet ur honom. Precis när han skulle dra upp vobblern från ytan, för att rensa den från massa ovälkommet sjögräs, kom ett av Nassersjöns abborrmonster och slök vobblern med ett jätteplask framför näsan på honom. Med vobblern i käften förvann den som ett skenande expresslok ner mot det skyddande djupet. Tyvärr lyckades den räta trekroken och slippa undan. Fisken uppskattades till runt 40 kilo. När filmteamet fått sina bilder och inga mer nilabborrar vill blanda sig i leken, packar vi ihop för återfärden till Kalabsha.

Vi anländer framåt kvällen när endast någon timme av kvällsljuset återstår. Strömberg bevisar snart att han konserverat formen från morgonen. Utan pardon bryter han upp en prakfisk efter en hård kamp på 30,3 kilo. Själv får jag nöja mig med en liten fisk på 8 kilo innan mörkret sänker sig helt. Vi undrar vad som kunnat hända om vi varit på plats hela dagen?

- Vad var det du sa om att fiska som en mumie, är det sista jag hör innan vi går mot land och den väntande nyårsfesten i yrkesfiskarnas hydda. Självklart låtsas jag som jag inte hör. Ett belåtet fnitter förföljer mig när jag tar betäckning för gliringarna i båtens innandömen.

Hämnden är ljuv i nyårsnatten
När vi anländer till hyddan har fiskarna, dagen till ära, genomfört en grundlig storstädning på ön. Allt gammalt skräp är bortforslat och ersatt med mängder av utspridda ljuslyktor. De skapar en magisk nyårsstämning när de lyser upp i den kolsvarta natten.

Jörgen och jag får ett erbjudande som vi inte kan tacka nej till. Guiderna frågar om vi vill bära traditionell nubisk klädsel till festen. Vi tar det självklart som ett hedersuppdrag och byter genast om i en av båtarna. De andra har redan intagit sina platser runt lägerelden och har ingen aning om vad som försigår. Det skall bli en överraskning för dem när vi dyker upp.

Dressed for success...

När vi väl fått turbanerna på plats smyger vi ut och börjar närma oss lägerelden. Då får jag en gyllene ide när jag ser Bellman sittande helt ensam på en av de uppdragna båtarna en bit från de andra.
- Vi skrämmer skiten ur honom, föreslår jag Jörgen, som genast är med på noterna. Vi bestämmer att vi skall låtsas vara talibaner som kommit för att röva bort honom.

I ljuslyktornas svaga sken närmar vi oss sakta den intet ont anande tv-reportern. Vi är tvungna att snedda mot honom i strandlinjen för att inte komma rakt framifrån - och därmed genast bli upptäckta. Steg för steg krymper vi avståndet. Varje gång han tittar åt vårt håll stannar vi upp och låtsas prata. Det är med nöd och näppe vi lyckas hålla oss för gapskratt. Med turbanerna djupt nedtryckta i pannan ser vi att han tittar betänkligt åt vårt håll. När han ser bort avancerar vi ytterligare en bit. I etapper närmar vi oss mer och mer. När vi bara är ett par meter ifrån har han hela sin uppmärksamhet riktad mot oss. Stel som en pinne sitter han på båtkanten och stirrar. Vi tar de sista stegen fram och ställer oss hotfullt alldeles intill honom.

I säkert flera minuter står vi blickstilla med nedböjda huvuden utan att säga ett ord. Han är spänd som en stålfjäder, vi ser hur han han oroligt skruvar sig. Precis när jag tänker sätta kidnappningsdramat i verket och kasta mig över honom, hör jag det mest ynkliga ord jag hört i hela mitt liv.

- Hello, piper det till förskräckt. Jag tror då tyvärr att han avslöjas oss och lägger armen runt hans axel. Samtidigt böjer jag mig fram och tittar honom rakt i ansiktet. Ren och skär skräck är allt jag ser. Nu kan vi inte hålla oss längre utan brister ut i gapskratt. Hans vettskrämda ansiktsyttryck byts till förvåning när han upptäcker vilka det är.

- Är det ni era galningar, andas han lättad ut. Herregud vad ni skrämde mig. Jag var helt säker på att det var två vettvillingar från någon grannö som smugit i land med ont i sinnet. Jag har bevakat er hela tiden på stranden när ni smugit mot mig. Att det var några som inte hade rent mjöl i påsen var inte svårt att se. Men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det var ni i de där kläderna. Jag påminner honom om det förskräckliga tilltaget med den "knarrande rullen" och säger att nu är vi kvitt.

Till långt fram på natten firar vi det nya året framför lägerelden ihop med de gästvänliga nubierna. Efter en fantastisk måltid på nilabborre, som vår stjärnkock lagat i ordning, värmer Ramadan upp trumman så skinnet skall få den rätta spänsten inför kvällens sångövningar. Alla klappar händer och försöker hänga med i nubiernas rytmiska sång. Vi fattar inte ett ord, men det gör inget. Stämningen är magisk. Vid tolvslaget skålar vi i champagne och önskar varandra lycka och framgång. Vi pratar om att denna nyårsafton kommer att bli en av de få som verkligen kommer etsa sig fast i våra minnen för alltid.

Se filmsnutt från nyårsfesten (Mpeg 1,3 Mb)