Fisket håller i sig
Sent på förmiddagen vaknar vi upp efter nattens firande. Fisket på Kalabsha lockar så frukosten blir snabbt överstökad. Storabborrarna sedan dagen innan lyser till en början med sin frånvaro. Vi får vänta tills långt fram på eftermiddagen innan de första fiskarna ger sig till känna. Jag plockar på kort tid två fiskar runt tio kilo. Jörgen kontrar först med en på 15 kilo, men kort därefter är det större grejer på gång. Efter en brutal kamp lyckas han borda en praktfisk på 30,8 kilo.

Jörgen Larsson med nilabborre på 30,8 kilo

Själv börjar jag så smått misströsta. Antalsmässigt ligger jag bra till, men jag har fortfarande bara en på 24,7 kilo som störst. Vi har innan resan satt upp som mål att fånga varsin nilabborre över 25 kilo. Den gränsen är ju inte riktigt nådd för min del. Som tur är vänder lyckan i sista stund. Innan napprushen är över lyckas jag efter en hård kamp kämpa upp en fin fisk på 28,1 kilo.

Strömberg är tillbaks i sitt mumifierade tillstånd och känner inte ett liv. Han gnäller lite, men tystnar snart då vi upplyser honom om att han på sina endast fyra fångade fiskar kan räkna in två av de tyngsta. Han ser inte speciellt missnöjd ut när vi bryter upp för dagen. För sista kvällen tillsammans med våra nubiska vänner slår vi läger längst in i viken där vi hade nattbesöket av de ylande schakalerna.

Undertecknad med nilabborre på 28,1 kilo

Den nitiske konstapeln och de ylande schakalerna
När man befinner sig på en liten båt långt ute på Nassersjön är det förklarligt att de hygieniska faciliteterna inte håller någon högre klass. Tvätta sig har man hela sjön till, så däri ligger inte problemet. Men eftersom båtarna inte har toalett får man helt enkelt de sköta de mer privata behoven på land. Till saken hör att vi hade en polis med under hela resan. Det var en fantastiskt trevlig kille, men han var kanske lite för mån om vår säkerhet. Hur pedantisk han var, skulle jag bli pinsamt medveten om under kvällen.

När mörkret hade sänkt sig över den lilla viken hade nöden ingen lag. Jag var helt enkelt tvungen att ge mig ut på klipporna innan en smärre olycka skulle vara ett faktum. Jag har fortfarande ingen aning om vad den ambitiöse konstapeln var så orolig över. Han följde alla med blicken som rörde sig i väg från båten. Var det någon som försvann bakom kröken, så var han genast där och lyste med sin lilla ficklampa. Detta uppmärksammade givetvis jag och smet ljudlöst iväg när han inte såg åt mitt håll. Med tanke på krokodilerna så vandrade jag ut på en stenplatå rakt ovanför båten, långt ifrån det riskabla vattenbrynet. Inte en buske eller klippa fanns det att söka skydd bakom.

Knappt har jag hukat ner i den mest pinsamma ställning man troligtvis kan befinna sig i när ett kraftigt sken lyser upp halva platån. Olyckligtvis befinner jag mig i själva epicentrum av ljusstrålen. Det är den nitiske polisen som verkar ha fått tag i rena ljuskanonen att lysa med. Efter att ha kontrollerat att allt står rätt till släcker han äntligen. När jag går tillbaks ser jag hur han står och väntar på klipporna med Strömbergs halvmeterlånga Maglite i näven. När jag kliver ombord på båten och ser min kamrats belåtna flin är det inte svårt att lägga ihop två och två. Självklart var det han som erbjudit polisen den något kraftigare ficklampan. Det skulle heller inte förvåna mig om han även bytt batterierna för att ge den extra starkt sken.

Ramadan håller stor show med trumman...

När vi senare på kvällen sitter och diskuterar dagens fiske tar Ramadan spontant fram trumman. Snart är det handklappning och sång igen. Bellman och Fredrik får fram kamera och ljudutrustning och börjar spela in. Pricken över i blir när allsången dör ut. I samma sekund tar ett öronbedövande skällande och gläfsande vid. Schakalflocken har kommit tillbaks igen. I skydd av mörkret har de ljudlöst smygit intill båten. Det var minst sagt en märklig upplevelse. Om det var en hyllningssång till guidernas sångnummer, eller en kraftigt markerad protest tvistade vi länge med de nubiska sångstjärnorna om.

När vi vaknar på morgonen är det med sorg i sinnet. Det är dags att packa ihop och åka hem. Det sista som återstår är ett par timmars landfiske vid några ställen på tillbakavägen. Jag fångar ett par fiskar runt 10 kilo innan fisket definitivt är över.

Tillbaks i Assuan tar vi farväl av våra nyvunna nubiska vänner och lovar att så fort som möjligt återvända till Nassersjön och dess monsterabborrar. På bussen tillbaks till Luxor summerar vi resan. Sammanlagt fångade vi 26 fiskar varav sex vägde mellan 24,7 och 37,6 kilo. Alla uppnådde målet med att fånga en "borre" över 25 kilo. Förutom alla oförglömliga minnen av snabbrusande, hoppande och stenhårt huggande fiskar, glömmer jag heller aldrig de magiska kvällarna vid lägerelden med de nubiska guiderna, den spektakulära naturen, gemenskapen med kompisarna och killarna i tv-teamet, eller den nyfikne och ficklampsbeväpnade polisen. Även fast jag gärna skulle vilja förtränga just den prekära händelsen.