| Beskrivning
Lubben tillhör torskfamiljen. Den skiljs från andra torskfiskar på
att den endast har en långsträckt ryggfena. Den långa ryggfenan
är förbunden med den rundade stjärtfenan som övergår
i analfenan som sträcker sig över halva buken.
| Ytterkanten
på både rygg, anal och stjärtfena har vita kanter och innanför
denna ett tydligt svart band. Färgen på ryggen och sidorna varierar
från ljust brun till ljust grå. Sidolinjen är mörk och är
böjd på mitten. Buken är vit. Fjällen sitter väldigt
djupt i skinnet, så den glatta huden ser fjällös ut. Den har ett
stort huvud med kort skäggtöm. Lubben
trivs bäst på hårda bottnar på djup mellan 100 och 500
meter, men kan även påträffas ner till 1 000 meter. Den är
en utpräglad bottenfisk och födan består mest av fisk och kräftdjur.
Finns på djupt vatten i Skagerack. |
Bild: Denna lubbdoublé fångades av Martin Stendahl från Domsten.
Fångstplatsen var i Langesund och skedde från Ulf Stahres båt
Falken. Fiskarna vägde 11,4 och 13,0 kilo.
|
Utmed den norska kusten finns den
i enorma mängder. Fiskar man på någon topp och kanar ut mot 60
meter eller djupare så brukar det inte dröja länge förrän
det sitter en vilt sprattlande lubb på kroken. Det är inte alltid detta
genererar i stor glädje, utan tvärtom. Fiskar man riktat efter till
exempel långa eller havskatt, då är det inte så lustigt
att betet oavbrutet attackeras av hungriga lubbar. Fisketips
Här krävs
inga avancerade metoder. Finns det lubb i vattnet så hugger den på
allt som presenteras. Svårigheten brukar istället vara att inte få
någon. Den verkar alltid vara hungrig. Pilk, upphängare, jigg och alla
sorters agn slukas med hull och hår. Det enda man måste tänka
på är att ha en god bottenkontakt. Lubben lämnar inte gärna
botten mer än ett par meter. Mete är väl den metod som genererar
mest lubbnapp och ofta får man dem när man metar efter andra arter.
 |
Det finns flera
tackel som fungerar bra, både för lubb, havskatt, långa och andra
bottennära arter. Norgemetoden
är väl den mest vanliga. Det är ett allroundtackel som har många
användnings-områden. En
tafs efter pilken och valfritt antal upphängare. Högst ett par stycken
om tacklet skall bli hanterbart. Grundregeln
är att tafsarna inte får vara så långa att de trasslar
med varandra.Aptera
gärna självlysande slang, bläckfiskar eller jiggar framför
krokarna. Det lockar alltid lite extra. En
släptafs efter en havsfiskebom är en annan mycket väl fungerande
metod. |
Två krokar på tafsen brukar vara lagom. Här är det viktigt
att man även knyter en nylontafs som är minst lika lång som släptafsen
ovanför bommen. Detta för att inte släpet skall gå upp i
huvudlinan och trassla. Samtidigt så skyddar den mot slitage. Rekordnotering
Svenskt sportfiskerekord innehas av Bo Lennart Hall från Borås. Det
var 1989-10-15
SV Tjörn, Skagerack som en lubb på 13,660 svalde hans makrillagnade
krok. På norska kallas den för brosme och rekordet lyder på 16,05
kilo. Den fångades av norrmannen Fredrik Amdahl
från Oslo. Fångsten skedde från Ulf Stahres båt Falken
i vattnen utanför Langesund 1995-08-28.
Denna lubb står också som världsrekord för arten.
Fredrik Amdahl, Oslo med sin världsrekordlubb på 16,3 kilo från
vattnen utanför Langesund. | Foto:
Ulf Stahre |
