Beskrivning
Den mindre hälleflundran är en arktisk djuphavsfisk som föredrar kalla vattenmassor. Den lever på djup mellan 500-2 000 meter där den livnär sig framförallt på bläckfisk, kräftdjur, torskfiskar och kungsfisk. Den är ingen utpräglad bottenfisk, utan förekommer även pelagiskt.

Förekomst från norr om Skottland och norrut till Grönland, Island, Spetsbergen och Novaja Zemlja, samt i nordnorge. Kommersiellt fiske efter arten bedrivs i Norge utmed eggakanten med sträckning från Vesterålen till Björnöya. Den mindre hälleflundran, eller blåkveiten som den kallas i Norge, är mycket fetare i köttet än sin mer storvuxna släkting hälleflundran. Köttet säljs mest rökt. En mindre hälleflundra kan väga uppemot 45 kilo och då vid en längd av 1,2 meter. Det finns klara skillnader mellan den mindre hälleflundran och den vanliga. Bland annat det ena ögats placering hos den mindre. Som hos en cyklop sitter det klockrent placerat mitt i pannan.

Tandbeväpningen är också en hel annan. Den mindre hälleflundran har rikligt med stora sylvassa tänder i både över och underkäken. Dessutom har den i överkäken två stycken ordentliga gaddar, som mest påminner om en huggkobras. På vanlig hälleflundra är buksidan helt vit, men på den mindre är skillnaden väldigt liten, endast en svag nyansskillnad syns på undersidan, som är något ljusare än översidan.

Fisketips
Här krävs en rulle först och främst som tar mellan 1000-1500 meter flätlina av 0,25-0,30 mm. Spöt bör vara ett 50 lbs som klarar vikter upp till ett kilo. Spökopp och ryggsele är att starkt rekommendera, om man inte har en stark önskan om att knäcka både rygg och armar under fisket.

Norska yrkesfiskare jag pratat med säger att de största fångsterna görs på djup mellan 700-900 meter. Skall man med sportfiskeutrustning veva upp från de nivåerna, på en gungande båt -och med ett sänke på runt ett kilo, då får man inte vara för gnällig för det tar ungefär en halvtimme att komma till ytan utan fisk.

Mindre hälleflundra (blåkveite) fångad runt 900 meters djup på eggakanten utanför Vesterålen. Tacklet var av Pater Nostertyp med två upphängare. Fisken satt på den övre upphängaren som var cirka 4 meter från bottensänket. Vikt 3,270 gram.

Eftersom den mindre hälleflundran inte är en utpräglad bottenfisk fungerar ett Pater-Nostertackel alldeles utmärkt. Men skall man ändå fiska på så enorma djup skadar det inte att man även sätter en tafs under sänket. Med med det finns både för och nackdelar. Nackdelen med släptafsen är att man löper en stor risk att ideligen få veva upp smålubb, som tyvärr även finns på dessa djup. Men själv tycker jag chansen till andra spännande arter som den extra släptafsen ger, överväger den risken. Vill man begränsa "lubbfaran", skippa då alla krokar som är närmare botten än 2 meter. Risken bli då i alla fall mycket mindre.

Rekordnotering
Något svenskt sportfiskerekord finns inte för mindre hälleflundra. Norska rekordet ligger på 4,24 kilo och fångades av Geir Sundet från Tönsberg. Fångstplats var på Andöya 1999-05-31.