Text och bild© Björn Karlsson

Äntligen framme, men inblåsta direkt
Med på resan, förutom Björn Strömberg och jag själv var Mats Persson, Kjell Persson, Jörgen Larsson och Charlie Andersson, alla glada pågar från skåneland. Efter en 9 timmar lång och jobbig överfart med färjan från Bodö kunde vi äntligen köra i land på Röst. Vädret under överfarten hade var minst sagt varit dåligt. Hela färjan var nerspydd. Så många människor som mått så fruktansvärt dåligt hade vi nog aldrig sett på en gång förut. Folk hade legat utslagna över hela båten. Till och med personal ur besättningen var däckade. Så det var med en viss lättnad vi började packa ur båtar och bilar efter ankomsten till Kåröya Rorbucamping där vi skulle bo under våra tolv fiskedagar.

Det dåliga vädret ville absolut inte ge med sig så jag Strömberg och bestämde oss för att försöka oss på en liten provtur i alla fall. Det har blivit en vana på våra resor, oavsett väder så måste fisket testas direkt. Någonstans måste det gå att fiska resonerade vi. Skåningarna avböjde vänligt men bestämt vårt optimistiska förslag och stannade inne. Strömberg som är en skicklig navigatör, ledsagade sin båt Melker med säker hand genom de många kanalerna, tills vi nådde öppet hav. Ett hav som fullständigt var i uppror, vi kom inte långt ut i de skummande vågorna förrän vi förstod att något fiske inte skulle gå att genomföra. Vi fick göra ett lappkast med Melker och bege oss in mot land igen.

På vägen in testade vi fisket på 10-15 meters djup precis utanför de yttersta skären där det var lite lä för den bistra vinden. Det fanns mycket fisk, men inte i den kalibern vi hade tänkt oss. Det som nappade var mängder med illröda småtorskar i vikter från 1-5 kilo. De vräkte sig över våra 100 gramspilkar så snart de nått botten. Efter ett 30 tal fiskar tröttnade vi på de ilskna rödtorskarna och bestämde oss för att ge upp. Vi hade i alla fall fått kolla upp hur man tog sig ut bland alla grund, samtidigt som vi fått fiska av oss lite av den värsta fiskefebern.

Torskbonanza
Nästföljande dag hade vädret stabiliserat sig något. Vi bedömde snabbt att nu måste det gå att ta sig ut till grundtopparna norr om ön. Efter att vi tagit ut några förmodade heta platser på sjökortet bar det iväg. Alla skånepågarna var med förutom Jörgen Larsson. Han hade haft den stora oturen att åka på en ordentlig förkylning, med tillhörande hög feber. Vi tyckte givetvis alla synd om honom, men vi lovade att fånga en stor sej till honom också. Vädret var väl inte det bästa men det gick i alla fall att ta sig ut, om man körde försiktigt. På vissa ställen över grundtopparna var det riktigt otäck sjö.

De kraftiga uppsjöarna uppstod när det inkommande tidvattnet krockade med kraftiga vågor från motsatt håll. Det var som en kokande gryta över grundtopparna. Vi höll oss i början undan från det värsta och fiskade utanför på kanterna. Utrustningen som användes var Ambassadeur 7700- rullar monterade på Fenwick 20-pounds Saltstick-spön. Rullarna var fullspäckade med Wigglers nya superheta flätlina som kommer att introduceras på den svenska marknaden till våren. En lina som visade sig hålla måttet, både vad gäller knutar, slitage och styrka.

Efter ett par resultatlösa drivor utanför grunden, med klent fångstresultat, beslöt jag och Strömberg oss för att ta tjuren vid hornen och helt enkelt styra in Melker mitt i det kokande infernot med tidvatten och vågor som stod rakt upp på grundet. Skulle det finnas storsej någonstans så vore det väl i en sådan kokande gryta. Skånegänget var inte långt efter och redan på första nedsläppet small det till på spöna. Pilkarna hann inte sjunka många meter under båten förrän de helt plötsligt fick ny fart av vilt rusande fisk som genast attackerat dem på vägen ner. Det bara skrek i bromsarna när fiskarna slet lina från rullarna. Vi tittade förvånat på varandra när vi försökte hålla balansen i den vilt krängande båten samtidigt som fiskarna rusade i full karriär mot botten.

Björn Strömberg med fin duble. Fiskarna vägde 12 och 9 kilo. Det var den första riktiga kontakten med lite större sej vi hade på resan.

Min fisk som visade sig vara en sej på 7-8 kilo var snart uppe i båten. Strömbergs rusade fortfarande vilt omkring och ville inte ge med sig. Spöt stod kraftigt böjt med toppen ända nere i vattenytan. Eftersom jag inte ville trassla med honom så släppte jag inte ner igen. Jag såg att även att det fightades vilt borta i skåningarnas båt, flera spön stod med kraftig bugning över relingen. Fisken som Strömberg fightat både länge och väl, började nu närma sig ytan. Det visade sig inte vara en sej utan två. Sakta gled de in mot båten, helt slutkörda av de vilda rusningarna. En satt på pilken och en på upphängaren som bestod av en röd gummimack i st 12/0. Sejarna vägde 12 respektive 9 kilo.

Tyvärr så måste vi ha kommit precis i slutet av en napperiod, för nu blev det plötsligt helt stiltje i fisket. Men vi hade i alla fall fått bevis för att det fanns sej i fint format runt grunden. Nu gällde det bara att hitta dem igen. Den kraftiga sjön började att lägga sig lite och vi bestämde oss snart för att testa ett nytt grund. Den snabba förflyttningen till den nya toppen visade sig snart vara rena vinsten. Grundet var proppfullt med småsej, som jagades av mängder med uthungrade stortorskar.

Ekolodet var helt kolmörkt av fisk och torskarna fullkomligt kastade sig över både pilk -och metetackel. Fullständigt vansinniga av jaktfeber slet de lina av våra rullar i långa utrusningar. Starkare torskar hade vi nog inte känt på tidigare, vart vi än fiskat. Inte ens torskarna i Vannöy, som ibland kämpat som ubåtar låg i samma klass. Under de närmaste timmarna fick vi uppleva ett torskfiske av sällan skådat slag. Torsk efter torsk lyftes efter stenhårda fighter in i båtarna. Vi returnerade så många som möjligt, eftersom djupet endast var 20-30 meter så gick det utan problem. Stannar man upp och låter torsken tryckutjämna lite innan man drar den tillll ytan, då klarar den sig mycket bra.

Mats Persson kunde snart rapportera att han bärgat en torsk på prick 20 kilo. Med den 20-klubbaren firade han senare på kvällen genom att bjuda oss andra på öl, att detta faktiskt hade varit hans tjugonde torsk över det magiska strecket. Många av torskarna som fångades vägde upp mot 18-19 kilo. Själv fick jag en på 21,5 som hade slukat en hel agnsej på nästan ett kilo långt ner i magen. Nedsläppet därefter tappade jag ytterligare en riktig stor fisk, som på något underligt sätt lyckats med att kränga upp en 21 mm fjäderring så den nästan såg ut som en spik. Det var synd, för den torsken hade verkligen fått spöt att böja sig till sin yttersta gräns.

-Lätt fånget lätt förgånget, upplyste den gode Strömberg om och önskade bättre lycka nästa gång, med ett brett smajl på läpparna.
-Tack för din omtanke, även fast jag vet att du inte menar det, blev svaret. Lite skit får man tåla om man skall åka med i Melker, eller rättare sagt, det är faktiskt rätt mycket skit man får tåla i den båten.

Del 1 | Del 2 | Del 3| Fotogalleri Röst | Röst Turistcenter | Hem

s