Morgonen därpå var vädret lika blåsigt och regnigt som dagen innan. Det var bara att kränga på regnkläderna utanpå overallen och bita ihop. Som tur var fortsatte det bra fisket. Stortorsk fanns det gott om på de flesta grundtoppar. Men det var storsej vi var ute efter, så vi gick inte in för torskfisket så hårt. Istället satsade vi tiden på att utforska vart de stora sejarna kunde hålla hus. Några drivor på samma topp som Strömberg fick sin dublé på dagen innan var resultatlösa. Vi sökte vidare på flera grund runt omkring, men med klent resultat. Någon 7-8 kilos sej här och där, men ingen större fisk ville bita. Till slut fick vi hjälp från annat håll att hitta rätt. Nämligen av de alltid så skarpsynta och alerta måsarna.

De är aldrig sena att infinna sig till det dukade matbordet när rovfisken jagar upp småfisk till ytan. Det var Strömberg som fick syn på en stor svärm med mås i horisonten. De dök som galningar i ytan. Snabbt upp med grejerna och fram med VHF:en för att meddela vad vi sett till skåningarna. Snart var vi på väg mot den skränande måsflocken som var i extas någon sjömil bort. Jag och Strömberg var först framme och kunde glida in i dyket med Melker, allt för att inte skrämma fisken. Vi kunde släppta mitt i det värsta måsdyket. Grejerna hann knappt komma under båten innan sejen kastade sig över pilkarna. Med ett enormt tempo rev de lina av rullarna.

Skånegänget kom fram och snart stog även de med kraftigt böjda spön. Ofta stog vi med fisk på alla sex samtidigt. De flesta sejarna låg i vikt mellan 7-10 kilo och var rena dynamitpaketen. Vi fiskade med pilkar runt 200 gram och upphängare bestående av gummimack och curly-tailjiggar. Fisket höll i sig någon timme, men när strömmen började lägga sig, trappades fisket snabbt ner. Ett flertal fina fiskar över tio kilo hade fångats, men de riktigt stora lyste fortfarande med sin frånvaro. Nu hade vi i alla fall fått koll på att man skulle fiska sejen på inström.

På utström ville de inte alls bita, troligtvis fanns de inte ens i närheten av grunden då.Troligtvis kom de in från djupare vatten för att jaga runt grunden först när det gick mot högvatten. Nästföljande dagar gick vädermässigt i samma tecken. Hård blåst och regn, men ett mycket bra fiske på sej och torsk med många fiskar över tio kilo. Bäst lyckades Torbjörn Norgren från Heby som fick en megasej på 19,1 kilo. En praktfisk som varit nära att spränga utrustningen under den hårda kampen. Mats Persson slog personligt rekord med en sej på 16,3 kg. Henrik Sandal och Thomas Folkesson från Heby rapporterade in fiskar på 15,46 15,36 resp 14,88 kg. Torskarna vägde vi knappt längre. En viss fartblindhet hade infunnit sig och när vi väl hängde upp  någon torsk på vågen, då visade det sig att de ofta vägde flera kilo mer än vad vi gissat.

Torbjörn Norgren med megasej på 19,1 kg

Teknik och redskap
Torsken nappade bra både på pilk och agn. Rörpilkar från 200-400 gram med 8/0 trekrok och en gummimack som upphängare gick bra. Till agnfisket körde vi med hel sej som tacklades upp på en 40-50 cm lång tafs av 1,2 mm nylon efter pilken. Sejfisket bedrevs i början mest med pilk och upphängare av olika slag. Bästa pilken för sejen var Wiggler från 100-200 gram som fiskades i mellanvattnet, eller snabbt uppvevades från botten. De lockade till mest hugg på grund av sin vobblerliknande gång i vattnet.

Jörgen Larsson experimenterade lite med shadjigg apterad längst ut på en en meter lång tafs som var kopplad till en havsfiskebom. Han hade bra resultat på sejen med den metoden. Han plockade ofta någon extra fisk under de stunder de inte bet på pilk eller upphängare. En dag tog han hela fyra sejar över tio kilo på fyra nedsläpp på den förföriska shadjiggen. Efter den uppvisningen var vi andra fast i jiggmetoden också.

Pilkarna stuvades helt simpelt undan och fram kom istället bommar och shadar av alla de slag. Som tur var hade jag med mig ett par hundra 12 och 15 centimeters shadar som Wiggler sponsrat med inför resan. De gick snart åt som smör i solsken, det kan jag lova. Shad har vi fiskat med mycket förr, så vi visste att de fungerade utmärkt, bland annat har de alltid fungerat ypperligt på flera platser där vi fiskat efter stor bleka. Bäst fungerade gult, grönt, svart och rött i olika kombinationer. Även fiskeplatserna ändrades, nu fiskade vi mycket djupare och gick mer och mer bort från fisket på grundtopparna, där fisken oftast var av mindre kaliber. Om man nu kan kalla fiskar på mellan 7-11 kilo små. Men som sagt var en viss fartblindhet hade infunnit sig hos oss alla.

Gråsejar starka som torpeder
När vi gick ut mot fiskeplatserna söndag morgon 18/7 väntade oss en otroligt sejbonanza. Storsejen var verkligen på bettet och kastade sig över shadarna som snabbt vevades från botten på 60-70 meters djup upp mot ytan. Ofta small det till i mellanvattnet och när det högg, då gällde det att hålla i fiskestangen. Sejarna skulle absolut ner till botten i en enda rusning. Det fanns ingen chans att sätta stopp för dem, hur hårt man än satte bromsen på rullen. Det var också omöjligt de första minuterna att gissa någon som helst storlek på fisken, som så brutalt satte utrustningen på prov. Det var först efter att de rusat av sig som man kunde sätta lite press på dem för att få en aning om vikten.

Snacka om urstarka fiskar, hade man inte haft några bromsar på rullarna hade man nog varit tvungen att släppa i spöt, eller vänta tills linan gått av, om man orkat hålla emot, och det tvivlar jag på. Utrustningen sattes verkligen på hårda prov under dagen. En rulle med goda bromsar var ett måste. Ambassadeur 7700 var den rullen som klarade testerna bäst. En bättre rulle för vilt rusande storsej har jag svårt att tänka mig.

Det helt otroliga fisket fortsatte och det var böjda spön hela tiden. Strömberg lyfte efter en lång och seg kamp ombord en magnifik sej på 17,7 kilo. Snart meddelade Mats Persson genom VHF:en att deras största precis kommit i båten. Den vägde hela 18,5 kilo och fångades av Charlie Andersson. Alla fick sejar mellan 14-15 kilo. Jörgen Larsson drog en på prick 17 kilo och Mats Persson klämde till med en på 16,6 kilo. Själv noterade jag mig för två sejar på 15,5 och 15,7 kilo.

När vi summerade fångsten efter vårt livs häftigaste fiskedag hade vi fått hela 31 sejar över 10 kilo, varav 11 stycken vägde över 15 kilo. Det var knappt man fattade vad man varit med om. Ett sejfiske av sällan skådat slag. Sejarna kallades efter det här inte för sej längre, nu fick de gå under namnen ubåtar och torpeder. Namn som de verkligen gjorde skäl för.

Dagens dublé
Jag lade märke till att det under föregående dag hade fångats i snitt mer fisk per man i skåningarnas båt. De var ju fyra man i sin båt, med fyra beten i vattnet, toch troligen lockade de till sig mer fisk på grund av de extra betena. Plus att de hade den extra fördelen att det hela tiden fanns något bete kvar i vattnet, som höll fisken kvar under båten. Jag beslöt därför att till nästa fiskepass sätta på en upphängare extra ovanför bommen. Sagt och gjort, ett par tackel iordningställdes och när vi väl kom ut dagen därpå bestämde jag mig för att pröva tacklet direkt. Mats Persson och de andra pågarna var lite slöa på morgonen, så jag och Strömberg fiskade själva.

Efter att åkt omkring och sökt med ekolodet efter tendenser på jagande fisk började vi fiska på 70 meters djup. Det var inga större stim vi såg men det var något som gick och strök utmed botten. Strömberg, som nu hade fått det tvivelaktiga nöjet att ta över Jörgens förkylning var inte alls på hugget. Feber och halsfluss är inte något man får extra fiskelust av precis. Starkt av honom att i alla fall inte ge upp, utan bita ihop och kämpa på. Däremot så var jag på hugget -och så även storsejen. Första nedsläppet resulterade omedelbart i en sej på nio kilo. Fisken satt på den undre jiggen. Ett snabbt uppflytt till samma plats resulterade genast i ett nytt hugg. Den här gången var det en större bit som snuvade shaden ungefär 30 meter under båten.

Med spöt krökt ända ner i vattenytan var det bara att vänta tills den nått botten innan jag kunde börja sätta press på den. Med den urkraften som den större sejen har finns det inget annat att göra, det är bara att ha tålamod och sätta jämn tryck på fisken så kommer den förhoppningsvis till slut. Fast ibland tvivlar man starkt på den saken under kampens gång.

Sejen var, efter vissa om och men, snart i båten där vikten fastställdes till 14 kilo. Jiggtacklet fungerade tekniskt sett mycket bra, men den extra jiggen fångade än så länge ingenting, men jag inbillade mig att den lockade fisk till den nedersta. Ingen idé i alla fall att överge en vinnande melodi, utan upphängaren fick sitta kvar. Nästa driva gick tacklet till botten igen med en rasande fart. Två sejar på två nedsläpp var ju inte illa, det verkade som de var på stöten ordentligt. Strömberg hade konstigt nog inte känt ett liv än, men å andra sidan hade han ju stått bredvid och väntat med sitt tackel ovanför vattenytan för att inte trassla med mig halva fisketiden.

Nappet lät inte vänta länge på sig den här drivan heller. Efter att ha vevat upp och ner ett par gånger så small det till i mellanvattnet igen. Med en rusning som fick håren att resa sig i nacken visslade det i väg ner mot botten. Jag hade fullt upp med att överhuvudtaget hålla spöt i någorlunda vinkel mot fisken. Det var så att man nästan hängde i armhålorna över relingen med spöt pekandes rakt ner i vattnet för att hålla emot. 

Strömberg som nu började tröttna på det enorma flytet jag låg inne med, som han så vackert uttryckte det, vevade snabbt, mumlandes några ej icke återgivningsbara eder, upp ytterligare en gång för att inte trassla. Själv hade jag fullt upp med fisken, samtidigt som jag höll på att skratta ihjäl mig åt hans mumlande. Den här gången ville det absolut inte ge med sig. Jag fick inte in en centimeter lina på säkert tio minuter. Samtidigt som jag fightade den orubbliga fisken fick vi en förfrågan på VHF.en från Mats och grabbarna, som fortfarande inte hunnit ut om fisket var bra.
-Skynda er ut, det är full fart, meddelade Strömberg. Själv att hade jag fullt upp med att bemästra den förmodade sejen som nu ibland lät sig vevas upp något tiotal meter från botten.

Minst 4-5 gånger fick jag upp den kanske 20-30 meter, men lika orubbligt gick den tillbaks igen. Vi började nu att tvivla på att det kunde vara en sej, troligtvis hade jag fått utdelning på den översta jiggen och helt enkelt fått på två ordentliga biffar. Efter hård press i ytterligare några minuter började det äntligen att ge med sig. Strömberg var nu i full färd med att filma med kameran så någon hjälp med ombordtagningen var inte att vänta. Snart tog tiden och det hårt spända saltstick-spöt ut sin rätt och två grova sejar uppenbarade sig i ytan. Helt slutkörda gled de upp utmed båtsidan, där en i taget kunde lyftas in i båten. Vägningen visade 14,5 respektive 14,75 kilo. Det var ju inte att undra på att det tagit emot något så fruktansvärt där nere i djupet. En sammanlagd vikt på 28,25 kilo sej, med muskler av stål känns i spöt, det kan jag lova.

Att man skall smida medan järnet är varmt, är ett gammalt ordspråk som faktiskt ofta stämmer överens med verkligheten. Strömberg fick därför klara direktiv att genast köra upp på vår hot-spot igen. Ingen tid fanns att förlora. Vi hade nästan drivit 1,5 distans under fighten. Bara efter ett par drivor till fick jag ytterligare en sej på 14,5 kilo. Lagom uppvevad och intagen i båten tills skåningarna hunnit ut till fiskearenan. Tyvärr var den värsta nappruchen över så endast några strösejar kom upp, men inga mer stora. Sejfisket var ofta så att det nappade oerhört intensivt under korta perioder, sen var det helt dött och inte en sej fanns att få.

Det gällde att pricka in tidvattnet när det började strömma in. Det var oftast bäst fiske när det forsat in några timmar och närmade sig vändning. När det sen vände mot ebb, kunde de som genom ett trollslag vara helt bortblåsta. På hemresan tillbaks till stugan senare på dagen skänkte jag en tacksamhetens tanke till Jörgen Larsson. Utan hans envisa nötande med jiggtacklet i början av veckan hade jag säkert inte fått den härliga sejsviten.

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Fotogalleri Röst | Röst Turistcenter | Hem