©Text och bild: Björn Karlsson

Krångel och elände Det började med alla skräckrapporter om den fruktade Gyrosmittan som skulle medföra desinficering av all fiskeutrustning för inresa till Norge. Hur får man det genomfört på en havsfiskeutrustning för fyra man utan att fullständigt ruinera sig? Förutom den tillåtna bagagevikten hade vi 100 kilo extra fiskeutrustning med oss. Kort därefter började nya skräckrapporter om mul och klövsjuka som troligtvis skulle försena oss ordentligt vid Svinesundsbron -samt omöjliggöra införsel av medhavd mat. Bara ett par dagar innan kunde man beskåda på TV:n hur nitiska tulltjänstemän minutiöst plöjde genom varenda bil i jakten på förbjudna matvaror. Mat från Sverige fick alltså lämnas kvar hemma -och vi var helt enkelt tvungna att chansa på att fiskeutrustningen inte skulle bli kontrollerad vid gränsen. Om inte detta vart nog så passade också flyglinjen mellan Bodö och Röst på att gå i konkurs några dagar före vår avfärd, en flyglinje som funnits i urminnes tider!

"Röst Turistcenter"

Världsomsegling med Spurven Tidigt på morgonen lämnade vi bryggan med vår inhyrda båt "Spurven" När vi väl kom ut från den skyddande skärgården fick vi snart känna på vad stormen lämnat efter sig i en av dom värsta dyningar vi upplevt. Själv har jag inte lidigt av sjösjuka så länge jag kan minnas, men nu trängde svettdropparna fram på pannan vid ett flertal tillfällen. Även Jörgen medgav att han inte känt något liknande sen han var ett litet barn. Som tur var stannade det vid svettdropparna i pannan för oss båda. Samma sak kan man inte säga om vissa andra i besättningen som ideligen hängde i stupstock över relingen. Det gällde helt enkelt att bita ihop och kämpa på i den hårda sjön. Sammanlagt tillryggalade vi under dagen strax över 50 sjömil i vår jakt på den jäckande storsejen. Det var inte förrän sent på eftermiddagen, efter hundratals stopp på olika ställen som vi fick den första kontakten. Vid ett stopp på ett grund söder om ön kände plötsligt Jörgen det karakteristiska darrningen i spötoppen. -Äntligen sa han! Nu är det något som är där och pillar. Han fiskade en Rappalavobbler efter en spridarbom som vevades snabbt upp i vattenlagren. Strax därpå bugade spöt i en mäktig båge när han satte in mothugget. Att det var en sej i fint format som knipit vobblern gick inte att ta miste på. Linan pressades av rullen när fisken gick mot botten.

Snart stod alla med kraftigt böjda spön när sejarna gick till gemensam attack, spötopparna låg djupt begravda under vattenytan när dom urstarka sejarna, som helt plötsligt dykt upp på arenan, pressade sig ner mot bottnen. Plötsligt var sejfisket som under sommaren då man kan uppleva liknande napprusher i stort sett varenda dag. Under driften som varade i ca 1,5 timme fick vi uppleva ett fantastiskt fiske. Stundtals var det rena cirkusen när samtliga drillade vilt rusande sejar som simmade i vida cirklar under båten med enorma lintrassel som följd. Sammanlagt fångade vi under den hektiska nappruchen 25 sejar över tio kg. Flera av dom vägde runt 14 kg, inte riktigt dom toppfiskarna vi hoppats på, men det var ändå ett roligt fiske som fick oss att glömma den enorma dyningen för en stund. För Benny och Rickard som inte upplevt liknande fiske tidigare var det rena julafton.

Att sejarna var så starka hade dom inte kunnat föreställa sig. Rickard som klämt upp en dublé på två sejar i tiokilosklassen var smått lyrisk över deras kämpatakter. Tyvärr försvann stimmet med den utåtgående strömmen och gick inte att finna mer. Eftersom det var sent på kvällen bestämde vi oss för att avsluta för dagen och rida in med Spurven på den enorma dyningen mot land. Nu hände det som inte fick hända -Spurven havererade. Helt plötsligt la han ner verksamheten och vägrade att gå mer än i ca 1 knop. Vi hade ju en hel del sjömil kvar till bryggan så det fick bli att kalla på hjälp på radion. Kontakt skapades med en yrkesfiskebåt som var på väg in mot Röst. Han skulle komma och bogsera oss lovade han. Under tiden vi väntade på bogserhjälpen trixade vi lite med båten och lyckades åtgärda en del av problemen. Vi kunde till slut få den att gå i tre knop och kallade på yrkesfiskaren igen och meddelade att vi skulle försöka ta oss in själva. Ytterligare flera timmar senare angjorde vi brygga. Jag tror vi alla var lättade över att få fast mark under fötterna efter den långa dagen.

Dagen därpå stabiliserade sig vädret framåt eftermiddagen. Vi beslöt vi oss för att återigen ge storsejen en chans. Vi letade på stället där dom först uppenbarats sig under vår världsomsegling med den nu havererade Spurven. Men det var hopplöst, inte ett spår av någon storsej på ekolodsdisplayen fanns att finna. Efter flera timmars fruktlöst kämpande grinade oturen oss i ansiktet igen. Nu pajade helt plötsligt Herberts navigator och kartplotter ihop. Efter flera års oavbruten användning utan det minsta fel gav den upp. Man började ju undra när oturen skulle ta slut. Fanns det ingen ände på allt elände som hela tiden drabbade oss? Herbert ville inte vara ute med trasig utrustning så han styrde färden mot land. Samtidigt inträffade det en plötslig väderförändring. Dom få vågor som varit under vårt korta pass lade sig nu helt. Under vår färd in mot land lugnade hela havet ner sig och la sig som en spegel. Det var just snyggt resonerade vi. Nu är det äntligen riktigt fiskbart väder men nu har vi ingen båt igen. Herbjörn lovade försöka fixa utrustningen till morgonen därpå. Han skulle dyka upp vid bryggan kl 6.00 om det ordnat sig. För oss återstod endast att hålla tummarna för att han skulle dyka upp samtidigt som vädret skulle hålla i sig. Än så länge hade vår vistelse på ön präglats av "Murphys välkända lag" Allt som kan gå åt helvete gör det också.